Soppatorsk

Det var en gång för länge sedan. Faktiskt närmare bestämt den tjugofemte september. I normala fall en glädjens dag, den dagen när man badar I pengar och lovprisar det företag man jobbar på. Denna gång var det snarare utgifternas dag. På min väg söderut från urmysiga Paparoa ”råkade” jag svänga förbi Paul´s fishing kites i Auckland och inhandla ännu en röding. Ja, jag har många av deras vackra röda drakar, men dessa är kvar i Sverige.

Nu är det inte den 25:e det handlar om, utan att denna fina Flexiwing draken som bara har legat och väntat på att få luft under vingarna. Eller säger man bara I singular, vinken, för det är ju en deltavinge. Nåväl, ett par byxor eller en byxa, flygs ska det, och dras upp säckvis med fisk. Läste in på på att det norr om New Plymouth ska finnas en bukt I Mokau som drakfiskare vallfärdar till för att det är så fruktansvärt mycket fisk där.

Det här med drakar må vara min grej, men fiska har jag egentligen måttlig erfarenhet av. Ska vara den gången jag och Berg fiskade och det blåste upp och räddningshelikoptern hovrade över våra huvuden. Nej, det där blev fel, hur raderar jag sista raderna, ähhh. Nåväl, fiske kanske inte är min starka sida, än. Men efter dagen så lär jag vara väsentlig bättre på denna ädla konst. Bland de få saker jag vet om fiske är att det behövs bete. Vi brukade agna med nära på vad som helst när vi pilkade torsk när jag var liten, och när vi metar vid bryggan använde vi mask. Då jag befinner mig i fiskenördarnas mecka begav jag mig förstås till en butik som i princip bara säljer bete. Ni kan ana hur dåliga mina språkkunskaper råkade vara när jag fick lite motfrågor av butiksbiträdet. Det är en sak att vara dålig på engelsk i det här landet, men dålig på fiske, nääää det får man bara inte vara. Ut från butiken hade jag tre stora frusna fiskar I en tätförsluten plastförpackning. Om inte förhoppningarna var höga innan, så blev de verkligen nu.

Milen rullade snällt på I det kuperade landskapet med både serpentinvägar och enstaka hus. Kusten var alltid nära vägen och bjöd på bedårande vyer. Detta var landet när det är som bäst. Passerade en bensinmack och slog en blänkare på tankmätaren som stod på reserven. Nåväl, lampan har inte hunnit tändas ännu, tänkte jag och fortsatte obekymrat. Funkar ju lika bra att tänka på hemvägen.

Väl I Mokau vad det inte riktigt så inbjudande som jag hoppats på. Eller, skulle man köpa en fläskig strandvilla så var det välkomnande, men som fattig fiskare så blev det bara till att prova svängradien på deras ändhållplats.

Att jag behövde en bukt och inte bara vilken sketen strand som helst har med vindarna att göra. Utåtvind är bra när man flyger drake, annars blir fångsten kor och annat landbaserat. Men inte skulle jag fälla tårar nu, det var bara att ta sikte än mer norrut, I nästa vik simmar säkert ännu större fiskar.

Milen rullade och tanklampan lyste nu så hemtrevligt. Viken jag kom till var kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig fiskemässigt, men vacker annars. Spannet åker ur bilen, kylväskan, fikapåsen med kaffetermos och sist men inte minst draken. Var är draken? Jag kan ju inte ha glömt draken, för böveln. Det var sånt antiklimax. Vandrade ut längs kanalen och njöt I alla fall av denna vackra dag.

När jag satte mig I bilen påminde tanklampan mig. Togglade upp funktionen “distance to empty” och kände mig lugn att kunna ta mig till bensinmacken.

Det var bara det att macken hunnit stänga och något kort eller kontanter tog den minsann inte emot. Tänkte väl att det skulle bli en rätt spännande dag ändå. Hem var det nära på dubbelt så långt som jag skulle ha bränsle till.

Började med att stänga av ljuset, AC:n, stereon och inte ens ladda telefonen. Backspeglarna vinklades in och jag nästan hukade mig I sätet för att minska luftmotståndet. Distans to empty var efter lite snålåka bara 2 mil från att räcka hem. Då försvinner den funktionen till att tända “REFUEL NOW!”. Var då, undrade jag?

Självklart räckte bensinen fram till macken utan problem, var säkert flera mikroliter kvar I botten av tanken. Fick I 1,7 liter mer än vad tanken ska kunna rymma.

Ja draken ja, den var nedramlad mellan sätena bak och inte glömd hemma som jag trodde. Tror det skedde när jag provade friktionen I däcken I den underhållande snutten serpentinväg.

Ingen fiskelycka, så det fick bli lite klassisk stuvad pasta med nötbitar istället.

Vindarna ser nu annorlunda ut dagen efter och jag ska bege mig söderut för att finna den vackraste kusten av de alla. Det var mycket blåsigt väl vid bukten jag ämnade fiska. Vindarna var nära på rena frånlandsvindar, så jag hade inte behövt åka till någon bukt. Något jag hade svårt att få reda på efter analysen av vindrikningskartorna på nätet.

Det finns här en eftertraktad fisk som heter whitebait och ser ut som yngel. Dessa fiskades av flera I denna bukt och sades betinga ett marknadspris på 130NZD kilot, =700- 800kr/kg. Fiskande damen ifråga fick nog inte ihop mer än delar av ett hekto efter flera timmars väntande/fiskande.

För min del så var det full dramatik längst ute på stranden. Draken flög och tog snabbt med sig all lina och krokar ut till havs. Blåsten tilltog och jag antar stormstyrka I byarna. När regnet plötsligt överrumplade mig inleddes en halvtimma svår kamp att ta in all utrustning. Stora vågor drev in och slet med sig kniv och skärbräda som jag hade haft till att stycka betet. Kylväskan rullade plötsligt I all hast längs stranden efter att vinden tagit tag I den. Att det var tre litersflaskor vatten I botten hindrade inte.

Utrustningen kom in, om än I eländig surv. Det var skönt att få igång värmen efter att blivit genomblöt av regn och nedkyld av den starka vinden.

Bara någon mil senare var det varken regn eller blåst. Bara kor och en och annan metangasutvinningsanläggning.

Ingen fisk på bordet denna dag heller. Bara biff och storpava tysköl!

Lämna ett svar