Paparoa Motor Camp + Gary and Theresa

Det hann bli mörkt när jag kom fram. Ägarna till campinen var ett äldre par när jag och Katarina tältade där 2009. Damen ifråga var lika tjurig även denna gång, men tjurig på ett ärligt sätt. Hon sparar på leenden och grymtar över att det nu är sååå krångligt med att lägga in bokningarna i datorn. Det framkom senare att hennes son är programmerare och har säkert skapat verktyget som hjälp i all välmening.  Stugan var liten men helt underbar. Jag fick nu ett ställe med ett element som värmde.  Firade med att korka upp ett av mitt och Katarina favoritvin. Smakade ljuvligt men hade säkert varit än godare om det druckits ur vinglas och inte kåsa.

Varje morgon vaknade jag till fågelsång och bräkande får. Luften kändes ren och jag hade tillgång till fullutrustat kök, om än i något slitet utförande. 

Första gången på denna camping så var den mest bara en halvdant klippt gräsmatta med ett par sunkiga husvagnar. Minns att jag betalade det skrattretande låga priset 4 dollar per natt och fick gå in i deras hus och plocka ägg ur kylen. Men jag var inte ensam på Campingen. Med släpande steg kom någon ur en av husvagnarna och presenterade sig som Gary. Vi har sedan högst sporadiskt hållit kontakten genom åren. Sist jag mejlade honom var för mer än fem år sedan.

Jag åkte oannonserat till hans oansenliga hus dagen efter för att knacka på. En kvinna jag inte sett tidigare öppnar med tvekan dörren och undrade verkligen vad jag var för en. Funderade på om Gary bodde kvar, han kanske inte ens finns i livet, vem vet vad som kan hända på några år.

Gary är inne men sjuk och kan inte ta emot besök, sa kvinnan. Men hälsa från mig bara sa jag och hon stängde noggrant dörren framför näsan och låste innan hon gick iväg in. Sedan skrek Gary till, ANDERS! Han blev verkligen glad att se mig. Vi pratade lång stund och hans flickvän (om någon månad fru) hade hört allt om mig. Hon hade flyttat från Filipinerna till Nya Zealand för mängder av år sedan, och nu bodde hon här ute i ingenstans. Genast satte hon igång och lagade mat till oss och jag märkte snart att timmarna flög iväg tills den hann bli kväll.

Vi träffades många gånger där jag eller Theresa lagade mat. Det var härligt att ha någon att umgås med igen. Blir liksom lite tomt när det är fullmatat schema hemma med familj och jobb som går i ett, för att sedan ha som enda uppgift att söka jobb som knappt tycks finnas.

En kväll bjöd jag dem på Pizza nere på Hotel Paparoa. Vet inte varför det heter hotell, kanske har de ett rum? Pizzan var ingen gourmethistoria, men de hade Mac öl på tapp.

 

 

 

 

Gary ville visa mig kring lite i närområdet varpå vi packade in oss i lilla hyrbilen och njöt av utsikten längs vackra kusten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På Mangawhai taverna tog vi varsin god öl på tapp. De hade Little Creature, ett bryggeri söder om Perth i Australien som jag och Katarina besökte 2007. Då var det bara ett litet microbryggeri.

Tavernan var verkligen häftig att besöka. Det var högt i tak och man kände att den var byggd för länge sedan. På väggen hängde svartvita foton från tidigt 1900. Byggnaden hade inte ändrats mycket sedan dess.

Theresa bjöd på nya smaker för mig. En märklig fisk som heter Whitebeat rördes ner i röra med tomater, vårlök och mängder av vitlök, mm. Sedan panerades de och stektes. Blev smakrikt tillbehör till Nya Zealändska musslorna.

 

 

 

 

 

 

 

En dag var det extra festligt då de inhandlat ostron och mycket gott Nya Zealändskt vin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Något jag saknat i Sverige är billig fräsch färsk fisk. I deras kanske vanligaste butik, Pac´n save, finns det alltid färsk fisk. Den billigaste, Kahawai för 5Nzd = 30 sek kilot tillagade Theresa en kväll till oss. Var verkligen inget fel på den. Den brukar även finnas utfläkt och rökt för ca 70 sek kilot.

 

 

 

 

 

 

 

 

När det blev dags för mig att bjuda på mat så fick de smaka Svensk husmanskost, Afrikansk kycklinggryta, Thailänds röd curry i cocosmjölk och Mexikanskt.

 

 

 

 

 

 

Det är hög klass på kaffet hos fiken och prislappen är inte lika blodig som hemma. I jakten på wifi åkte jag till ganska närbeläget fik och gjorde servitrisen mycket nervös efter att ha parkerat koppen på datorn. Man är väl stadig på hand.

 

 

Ofta gjorde jag rejäl frukost som jag kunde stå mig på hela dagen. Härligt att sitta ute i vårvädret med alla dofter och läten.

 

 

 

På gården växte citrusfrukter av olika de slag.

 

 

 

 

 

 

På campingen finns även en lagerbladsbuske hög som ett träd.

 

 

 

 

 

 

 

En dryg kilometer från campingen börjar en kort vandringsled genom skogen där man kan se de berömda Kerri träden som kan bli både gamla och stora. Gångbron över sankmarken är byggd av kriminella som kan få jobba lite istället för att bara sitta i fängelse. Verkar som de gjort ett rejält bra jobb just här. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar