Sweet town house

Första boendet för mig låg beläget i Norra Auckland och var bland det billigaste stället jag kunde finna, såvida jag inte önskade del i sovsal. Sweet town house lät gulligt och hade inbjudande bilder på hemsidan. Det kunde bara inte gå fel med att hitta dit när man kör efter GPS. Märkligt nog pekade den in i sörjan av hus och det blev till att gå runt till fots för hitta en sida som hade en liten, liten väg upp till något som just var ett litet hus. Min lilla hyrbil kunde med stånk och stön och yttersta tvekan ta sig upp för backen. Bilen skulle verkligen inte vara bredare för denna cykelstigsbreda infart. Mitt rum var även det litet och förutom Kinesiskan som äger huset fanns två andra rum som hyrdes ut. Med snabb kalkylering på huspriserna i området och den hyra jag betalar så insåg jag att hon behöver bara ha en gäst för att få räntan betald. Andra två rummen sköter amorteringarna. Jössenam, här i Auckland får man inte vara någon längre tid om man ska ha något kvar på kontot.

Övriga rum var mysigt inredda och ytorna väl nyttjade. När solen ligger på närmade sig temperaturen drägligt, annars var det fuktigt kallt i huset. Det gjorde att underställ och raggsockor kom väl till pass.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I mitt rum installerade jag Bitcoingrävare på min arbetsstation. Var så himla glad över att ha en lite äldre dator med dålig verkningsgrad när processor och graffakort fick gå på max nätterna igenom. Skulle huset haft någon typ av värmekälla (förutom spisen och min dator) kunde man tänka sig att ved skulle vara ett alternativ. När man går på gatorna känner man ofta doft av sur ved som brinner med tvekan. Vill man däremot ha torr ved så går det att inhandla kartongvis i livsmedelsbutiken. 

 

Förutom att det var kallt i huset så trivdes jag bra. Det fanns i sammanhanget bra wifi så jag kunde sitta och skriva jobbansökningar, för något jobb hade jag inte lyckats få.  Att vara utan jobb i detta läge var inte enligt plan. Jag hade tidigare haft flera intervjuer via Skype med det stora företaget Fisher & Paykel och skulle precis efter jetlaggen lagt sig besöka dem. Chefen hade uttryckt syftet var att träffa kollegerna och se lokalerna. Allt tydde på att det bara var att skriva på anställningskontraktet. Stämningen var dock lite spänd när jag fick träffa mina två kontakter. De berättade att ledningen nyligen dragit i handbromsen för deras avdelning med anställningsstopp på obestämd tid. Troligen skulle det dröja ända till nya året innan stoppet skulle hävas. Så nu var jag på andra sidan jorden med försiktigt grusade planer.

Därför var det trevligt att vara på ett boende där man kunde få lite social kontakt. Den tyska doktoranden och jag bestämde oss för att laga mat till oss alla en kväll. Han hade tidigare varit på bekants bröllop i Mexico och där träffat en Mexikanska som han efter några veckors chattande benämnde sin flickvän. Maten blev utmärkt och vi hade det trevligt denna kväll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då vardagen blir ganska monoton med att lägga ner sin själ i ansökningar till de ytterst få utannonserade tjänsterna kom mycket att handla om mat. Till en början upplevde jag den svindlande dyr, men kom efter hand fram till var man kunde handla för vettigare peng, samt njöt av att råvarorna har mycket hög klass.

Färsk lax från sydön med välsmakande broccoli och potatis.

 

 

 

 

 

Lammkorven är inte gratis men väldigt god. Steker man på de nyskördade citronerna och steker de än stund så blir de så goda.

Avokado kostar i butik 3,5 Nya Zeeländska dollar, men går att få för under dollar vid försäljningsställen några mil utanför Auckland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kväll varje vecka händer något i det urtråkiga parkeringshuset till köpcentrat. Mängder av säljare försöker bli av med kläder, krimskrams och råvaror. Ett sämre liveband och mängder av matställen gjorde detta till en smått absurd upplevelse. Både utställare och kunder var mest asiater.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I köpcentret finns även importör av Ikeamöbler. På de mest nedsatta produkterna närmade man sig dubbla ordinarie Ikeapriset. 

 

 

 

Efter en dryg vecka i Sweet Town House samlade värden oss i vardagsrummets soffa. Hon satt på stol mitt emot oss och jag hade ingen aning om vad som var i görning.

Vi har en tjuv bland oss, förtäljde hon med bestämd röst. Någon har tagit av ”min sylt” i kylskåpet samt även av varma pulverdrycken. Tyskan utbrast att det faktiskt står på hemsidan att man får ta te/kaffe och chocklad -dryck. Kinesiska värden mötte det med att det står fel på hemsidan. Därefter drog hon ut var och en av oss i köket. Frågan var rak och tydlig, -är det du som tagit av sylten. Jag hade så himla svårt att låta bli att fnissa över denna helt bisarra situation jag plötslig befann mig i.

Uppenbarligen var det ingen som tog på sig tjuveriet och vi gick alla till våra rum och sov. När jag vaknade var jag ensam i huset då de övriga alltid åker iväg ruskigt tidigt. Snart kom kinesiskan hem och förtäljde att huset inte är säkert, varpå hon bad mig att lämna stället så snart jag packat ihop mitt pick och pack. Det var första gången jag blivit frågad om jag är tjuv. Förhoppningsvis sista också. Plötsligt var det väldigt skönt att lämna surriga Auckland och den beska eftersmak detta ställe hade gett mig. Mindes tillbaka från första gången jag var på Nya Zealand. Det var 1996 och jag hade spenderat en hel vecka i Auckland för att hitta den motorcykel som skulle göra äventyret möjligt. När jag sedan lämnade Auckland så sattes kurs norrut med kartan nedpackad i väskan. Milen rullade och landskapet fick mig att bli helt tagen. När det väl började gå mot kväll i det då för mig helt nya land slog mig tanken att det nog skulle vara bra att hitta någonstans att sova. En sliten skylt med Paparoa Motor Camp var det som plötsligt dök upp mitt ute i ingenstans på landet. Det må vara upp och ner här, med Northland där det är som varmast. Men likt Norrland hemmavid så är det också väldigt öde och folktomt. Kanske ska jag nu även denna gång ta sikte mot Paparoa:s motorcamping. Känslan är densamma, ut från stad och mot lugnet i vacker natur. Det börjar skymma!

 

Lämna ett svar