Sportbilar och dålig smak!

Se så fina bilar de har i New Plymouth. Tankarna for iväg till tidiga Bugatti cigarrbilar, men mindre och knubbiga i proportionerna.

De fanns även i större och snabbare utförande. Lite av charmen må försvunnit från pyttemaskinen!

Fula stan

På minimala torget och kanske lite av ett centrum I stan finns denna inne/ute -servering. Det är vid lite vatten och har bilgarage under. Det finns något märkligt med New Plymouth att de verkar helt immuna mot dålig smak. Verkar inte känna att det blir halvmesyr när det ser ut som på bilden. Räcker liksom inte att göra tokroliga målningar I grälla färger. Nej, trots att New Plymouth ligger på västsidan så finns det vibbar från öst. 

När jag körde på landsbygden fick jag se dessa fruktansvärt ångestframkallande byggnader.

Vid sidan av vägkorsning, i anslutning till ställverk, stod detta dystert gråa betongfoster. En grotesk sak för att hedra de som dött i krig för länge sedan. Vad gick fel kan man undra.

Det kan inte bli så mycket mer industri än så här. Ind omr i fetstil. Bara rök och mera elledningar kanske, samt hotfulla skyltar vid högt staket. 

Jag tog ett snack med Fiona, hon jag hyr av genom att fråga, -varför är det så fult där du bott hela ditt liv.

Nej jag lindade in det lite bättre. Det ska sägas att Fiona är en mycket intressant person att prata med. Hon är klok, kunnig, öppensinnad och har säkert ett sinne för det estetiska. Fiona förstod precis vad jag menade oc h sa att så är bara New Plymouth och har alltid varit. Folk här ser inte det, märker inte det. Tog speciellt upp den vackra kullen med milsviddslånga utsikten.

Allt hade varit vykortsvackert om inte en gigantisk grå skorsten hade tagit uppmärksamhet, eller skrotupplaget som inte gjort tillstymmelse att se vackert ut. 

När jag gått vidare uppåt ett antal trappor på kullen/berget övergick det plötsligt till klättringsled. Så underbart, helt plötsligt är allt det fula förlåtet….. Nästan!

Kontrast till det fula är en hel del vackra väggmålningar. Blev stående en längre stund och bara insöp stämningen I bilden på de två hararna. I bilden th syns jättelik elefant I denna gråa sörja av stadsunken betongångest.

Lyckat är strandpromenaden med enormt trädäck intill den hårda strandkanten.

Mysiga damen Fiona som äger airbnb stället bjöd ikväll på mat till mig och de två andra gästerna. Hon förtäljde stolt att nästa precis allt vi fick på tallrikarna kom från hennes trädgård. Särskilt mycket uppskattade jag de icke söta matbananerna I ett gammalt Maurierecept. De andra franska gästerna lät mig gärna ta deras efterrättsbananer och Fiona ursäktade sig att det inte föll dem I smaken. Tur för mig!

Soppatorsk

Det var en gång för länge sedan. Faktiskt närmare bestämt den tjugofemte september. I normala fall en glädjens dag, den dagen när man badar I pengar och lovprisar det företag man jobbar på. Denna gång var det snarare utgifternas dag. På min väg söderut från urmysiga Paparoa ”råkade” jag svänga förbi Paul´s fishing kites i Auckland och inhandla ännu en röding. Ja, jag har många av deras vackra röda drakar, men dessa är kvar i Sverige.

Nu är det inte den 25:e det handlar om, utan att denna fina Flexiwing draken som bara har legat och väntat på att få luft under vingarna. Eller säger man bara I singular, vinken, för det är ju en deltavinge. Nåväl, ett par byxor eller en byxa, flygs ska det, och dras upp säckvis med fisk. Läste in på på att det norr om New Plymouth ska finnas en bukt I Mokau som drakfiskare vallfärdar till för att det är så fruktansvärt mycket fisk där.

Det här med drakar må vara min grej, men fiska har jag egentligen måttlig erfarenhet av. Ska vara den gången jag och Berg fiskade och det blåste upp och räddningshelikoptern hovrade över våra huvuden. Nej, det där blev fel, hur raderar jag sista raderna, ähhh. Nåväl, fiske kanske inte är min starka sida, än. Men efter dagen så lär jag vara väsentlig bättre på denna ädla konst. Bland de få saker jag vet om fiske är att det behövs bete. Vi brukade agna med nära på vad som helst när vi pilkade torsk när jag var liten, och när vi metar vid bryggan använde vi mask. Då jag befinner mig i fiskenördarnas mecka begav jag mig förstås till en butik som i princip bara säljer bete. Ni kan ana hur dåliga mina språkkunskaper råkade vara när jag fick lite motfrågor av butiksbiträdet. Det är en sak att vara dålig på engelsk i det här landet, men dålig på fiske, nääää det får man bara inte vara. Ut från butiken hade jag tre stora frusna fiskar I en tätförsluten plastförpackning. Om inte förhoppningarna var höga innan, så blev de verkligen nu.

Milen rullade snällt på I det kuperade landskapet med både serpentinvägar och enstaka hus. Kusten var alltid nära vägen och bjöd på bedårande vyer. Detta var landet när det är som bäst. Passerade en bensinmack och slog en blänkare på tankmätaren som stod på reserven. Nåväl, lampan har inte hunnit tändas ännu, tänkte jag och fortsatte obekymrat. Funkar ju lika bra att tänka på hemvägen.

Väl I Mokau vad det inte riktigt så inbjudande som jag hoppats på. Eller, skulle man köpa en fläskig strandvilla så var det välkomnande, men som fattig fiskare så blev det bara till att prova svängradien på deras ändhållplats.

Att jag behövde en bukt och inte bara vilken sketen strand som helst har med vindarna att göra. Utåtvind är bra när man flyger drake, annars blir fångsten kor och annat landbaserat. Men inte skulle jag fälla tårar nu, det var bara att ta sikte än mer norrut, I nästa vik simmar säkert ännu större fiskar.

Milen rullade och tanklampan lyste nu så hemtrevligt. Viken jag kom till var kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig fiskemässigt, men vacker annars. Spannet åker ur bilen, kylväskan, fikapåsen med kaffetermos och sist men inte minst draken. Var är draken? Jag kan ju inte ha glömt draken, för böveln. Det var sånt antiklimax. Vandrade ut längs kanalen och njöt I alla fall av denna vackra dag.

När jag satte mig I bilen påminde tanklampan mig. Togglade upp funktionen “distance to empty” och kände mig lugn att kunna ta mig till bensinmacken.

Det var bara det att macken hunnit stänga och något kort eller kontanter tog den minsann inte emot. Tänkte väl att det skulle bli en rätt spännande dag ändå. Hem var det nära på dubbelt så långt som jag skulle ha bränsle till.

Började med att stänga av ljuset, AC:n, stereon och inte ens ladda telefonen. Backspeglarna vinklades in och jag nästan hukade mig I sätet för att minska luftmotståndet. Distans to empty var efter lite snålåka bara 2 mil från att räcka hem. Då försvinner den funktionen till att tända “REFUEL NOW!”. Var då, undrade jag?

Självklart räckte bensinen fram till macken utan problem, var säkert flera mikroliter kvar I botten av tanken. Fick I 1,7 liter mer än vad tanken ska kunna rymma.

Ja draken ja, den var nedramlad mellan sätena bak och inte glömd hemma som jag trodde. Tror det skedde när jag provade friktionen I däcken I den underhållande snutten serpentinväg.

Ingen fiskelycka, så det fick bli lite klassisk stuvad pasta med nötbitar istället.

Vindarna ser nu annorlunda ut dagen efter och jag ska bege mig söderut för att finna den vackraste kusten av de alla. Det var mycket blåsigt väl vid bukten jag ämnade fiska. Vindarna var nära på rena frånlandsvindar, så jag hade inte behövt åka till någon bukt. Något jag hade svårt att få reda på efter analysen av vindrikningskartorna på nätet.

Det finns här en eftertraktad fisk som heter whitebait och ser ut som yngel. Dessa fiskades av flera I denna bukt och sades betinga ett marknadspris på 130NZD kilot, =700- 800kr/kg. Fiskande damen ifråga fick nog inte ihop mer än delar av ett hekto efter flera timmars väntande/fiskande.

För min del så var det full dramatik längst ute på stranden. Draken flög och tog snabbt med sig all lina och krokar ut till havs. Blåsten tilltog och jag antar stormstyrka I byarna. När regnet plötsligt överrumplade mig inleddes en halvtimma svår kamp att ta in all utrustning. Stora vågor drev in och slet med sig kniv och skärbräda som jag hade haft till att stycka betet. Kylväskan rullade plötsligt I all hast längs stranden efter att vinden tagit tag I den. Att det var tre litersflaskor vatten I botten hindrade inte.

Utrustningen kom in, om än I eländig surv. Det var skönt att få igång värmen efter att blivit genomblöt av regn och nedkyld av den starka vinden.

Bara någon mil senare var det varken regn eller blåst. Bara kor och en och annan metangasutvinningsanläggning.

Ingen fisk på bordet denna dag heller. Bara biff och storpava tysköl!

Es ist uns in der luft (det är vår i luften)

Torsdagen började med att jag skickade in en jobbansökan, fick bokat ett möte med en rekryterare samt att det regnar lite. Ganska snart klarnade det upp och med hjälp av dålig planering råkade mina redan trötta ben ta sig 16 km. Våren har verkligen kommit, vilket kan ses på alla vackert färgade träd och buskar. Något som liknar rosor, fast inte riktigt snygga, växer här som stora buskar. Nu börjar de tappa blad.

Gissar på att det är japanska körsbärsträd som blommar så vackert i trädgårdar och i parker.

Något väldigt annorlunda är träd helt utan löv, men med stora blommor i kraftigt röd färg.

Hela staden omgärdas av vatten och kanaler. Tv är det två kanotister på håll.

Till skillnad från Auckland så kan man gå och cykla nästan överallt. Det är vanligt med gång och cykelstigar. Över stora området med våtmark fanns väg av trä utlagd. Hundar, cyklar och jobbare möttes, liksom mig gående.

“Råkade” komma förbi stadens ölhak som serverar öl från mikrobryggeri. Tog en pint IPA som höll hög kvalitet och var helt i min smak. De hade dock förstånd att ta betalt, varpå en öl blev väldigt lagom att ta denna fredag kväll.

Kanske ska jag skylla på ölen att jag denna kväll bestämde mig för att gå in I asiatiska butiken jag tidigare bara passerat med nyfiken blick. De hade så mycket tokiga varor att jag bara blev tvungen att handla. Vad sägs om torkade hela småansjovis, lila nudlar på potatis och blekvita nudlar I formen som snabbmakaroner. Mer kloka varor blev färskt sjögräs, som blivit lite av en favorit, samt färsk koriander, mm.

Min mor undrade om jag åt ordentligt, kanske naturlig fråga från en mor, antar jag.

Det är allt så att jag har aldrig ätit så nyttigt. Anledningen är att det finns så otroligt mycket fina råvaror här till rimligt pris. Min favoritfrukost har blivit rökt fisk med ägg och guldkiwi. Kiwin´s sötma bryter av bra och med färskpressad juice och starkt kaffe vaknar man på rätt sida. Gör annars mycket mer färska grönsaker som ångkokas lätt, fisksås, färska örter, lime och chili. Att färsk sparris och fina räkor är billiga kan man stå ut med.

Nu har lördagen kommit och snart tagit kväll. Under gårdagens promenad såg jag att det skulle bli stor utförsäljning I butik jag passerade. Började därför dagen med att hänga på låset.

Vi är I behov av en del köksutrustningen, varpå detta kit inhandlades bestående av fyra grytor och en stekpanna. Tycker det var rätt ok att betala 20% av ordinarie pris.

Såg även samma fina kniv jag tidigare köpt för 600:- reas ut för halva priset. Får inte gråta över spilld mjölk.

Körde en tur för att besöka motocrossbanan ett par mil utanför centrum. Den var tyvärr stängd pga av att det regnat för mycket senaste tiden. Landskapet var dock väldigt vackert med böljande gräskullar och betande vita lamm.

Bilar, jobb och någon typ av vardag

// Kommentar: Efter jag än nöjd med text och bild så sparar jag. Då inträffar det att bilderna får ben och hoppar omkring lite. Ha detta i beaktning. //

Jag gick nu på ständig biljakt där deras motsvarighet till Tradera heter Trademe. Min tanke var att köpa en Subaru här på Nya Zealand, där Legacy blev en modell som kändes lagom för vår del. Vägarna är väldigt skumpiga och just Subaru är kända för att vara tåliga på hjulupphängning och drivlina. Emellertid så dök det upp en Saab 9-5 kombi från 2006 med knappa 11000 mil på mätaren. Jag hörde av mig till säljaren med förfrågan om jag skulle kunna komma och titta på bilen. Han sa sig ha ärende i trakten och ville hellre komma förbi och visa upp den. Visst, funkar väl det med, men lite bakvänt tyckte jag nog det var. När timmarna gick i väntan och utan att han svarade i mobilen kändes det än mer bakvänt. Till slut kom skönheten, eller kanske inte. Har väl sällan skådat en så kosmetiskt ful bil med så få mil på mätaren. Mekaniskt kändes den ok och jag la senare bud på startsumman 5kNzd (ca 30ksek) och fick den. Så himla skönt att ha egen bil. Gary och Theresa slog följe till Auckland och lämnade tillbaka hyrbilen. Bara dryga tio mil som tokigt nog tar närmare 2h i varje riktning pga av de otroligt slingrande vägarna.

På campingen var wifi anslutningen mycket dålig där jag ganska ofta inte kunde komma ut alls på nätet. Fick då koppla upp mig via telefonens 3G/4G som resulterade i att jag förbrukade upp min månatliga kvot data trots att jag försökte vara snål. Det är i detta avseende ett u-land där man som nordbo har blivit bortskämd med att vissa saker helt enkelt bara ska funka, och det till rimlig kostnad.

Min temporära arbetsplats i köket på campingen

 

Jag betraktade jobbsökandet som vilket jobb som helst för att få rutin i vardagen. Varje vardagsmorgon körde jag de fem-sex milen till biblioteket i Whangarei. I betjäningsdisken var det ibland kö för att inhandla wifi. En dollar som berättigade en till måttlig datamängd i måttlig hastighet. En anställd herre tog sin dagliga runda förbi mitt bord och hade lite small talk. Jag började känna mig hemmastadd här.

Min mobila arbetsplats på biblioteket i Whangarei.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utanför biblioteket tronar ett högt konstverk som kanske inte är vackert, men i alla fall udda inslag. Gjorde sig extra bra denna mulna dag.

Närmast biblioteket kostade det en del att parkera. Därför fick   vår Saab pryda vägkanten i ett till synes lugnt villaområde en-två kilometer bort. Spara pengar och få välbehövliga promenader är en perfekt kombination. Jag passade på att knäppa några bilder på vårblomningen i en trädgård jag passerade. Humlor surrar och fåglar kvittrar. Plötsligt brummar en lastbil förbi med bristfällig ljuddämpning och absolut brist på partikelfilter. Kontrasterna är så tydliga.

Ett par mornar pep jag in förbi Burger King och inhandlade sallad burger. Vegetariskt alternativ pga ren snålhet. Var så härligt att se rustika bänkarna på ett snabbmatsställe.

Naturen är så otroligt vacker med böljande gräsbeklätt landskap. Man får hålla koll på vägen när man kör då den är vindlande, kuperad och väldig smal. Men ibland blir man bara tvungen att stanna upp och njuta.

Gary har en bit mark runt sitt hus där han föder upp några kor för att dryga ut pensionen. Det är så brant att det inte lämpar sig för att ha annat än betande boskap.

Theresa sjunger i kör och undrade om jag ville komma med för att se och höra henne. Det skulle bli i en församlingslokal någon mil iväg. Väl på plats var det fullt av äldre personer och jag kände mig som en tonåring i sällskapet. Min föreställning av det hela var knappast att jag skulle vara med på en predikan. Gary och Theresa sa att de inte heller hade fattat det helt, utan trodde att de mest skulle göra sin körsång och sedan fika. Nu var det en fullfjädrad predikan där jag satt och kände att bänken var ovanligt obekväm, för religiös är jag verkligen inte. Den äldre damen framför mig hade uppenbarligen sprucken stomipåse och mina kräkningar var inte långt borta.

Husen, eller boendena här, har verkligen stor variation. Man behöver inte bli förvånad om folk bor i närmaste skjul eller i en buss. Det är inte alltid renodlad fattigdom och missär, utan ett omaterialistiskt levnadssätt där fritid och sköta sig själv är det viktiga i livet. Här uppe i Northland är det många Maurier, vilket gör att man ser fler skraltiga boenden. En Maurie jobbade nära Paparoa i veckorna, där han bor på campingen. I helgerna åker han hem till sitt hus och familj några tiotal mil norröver. Vi snackade öppet om kulturen och värderingarna hos Maurierna och han menar att de har en stolthet att klara sig själva. De är inte så strävsamma för att köpa ny bil eller stort hus, men vill gärna odla så mycket som möjligt av maten och gillar jakt och fiske.

Det gör det hela ibland lite knepigt för samhället som försöker integrera dessa människor till ett modernare liv. Ett liv som vi andra känner det med långa arbetsdagar och ett materiellt överflöd. Jag ska inte skönmåla deras livsstil då det florerar en hel del misär också, med drogermissbruk och allmän dålig hälsa. I kontrast till många fula hus så finns det många väldigt vackra till likaså.  När jag nu betraktar Svenska hus så slås jag av hur tråkiga de ser ut. Här är det tinnar och torn, olika höjd på tak, ofta många och stora fönster, gärna även takfönster. Man bryter ut rummen så de blir halvt fristående för att få plats med utsikt från flera håll. Förstår att det skulle komplicera byggandet i Sverige där man promp vill ha isolation i väggarna och tak som inte regnar in.

Andra olikheter är deras sätt att tackla problem med så direkta lösningar. Jag och andra Svenskar tycks gilla de modulära. En sak har en funktion, och funktionen ska vara bra. Funderade ett tag på vad jag skulle ta för exempel, varpå denna bild med skarvplugg för el som även innehåller USB anslutning. Genialt kan tyckas. Man lägger inte vantarna på ett uttag och man får USB som behövs allt som oftast. Men skarva en jord för att åstadkomma detta är verkligen inte en lösning man blir glad över. Tvättmaskinerna är ett annat sorgligt kapitel. Med en citruspressliknande roterande del i botten blir nya kläder mindre nya på bara ett par tvättar. De är snabba men tvättar heller inte rent. På en maskin stod det ett litet tips i all välmening. Tvättar du med kallvattenprogrammet så åtgår bara 10% av energiförbrukningen. Härligt tips, men hela tanken med en tvättmaskin går ju då också förlorad, för man tvättar väl för att få rent. Själv försöker jag alltid tvätta i 60C, speciellt underkläder, för att bakterierna dör inte särskilt gärna vid 40C. Här vet jag inte vad jag har för temp så man ofta bara har två lysdioder; kallt och varmt. Man kan då toggla sig fram och få kallt att lysa, varmt att lysa samt båda att lysa. Gissar att när båda lyser är det ca 40C och 60 när varmt lyser. Detta måste gås till botten med.

De flesta duschar har ett duschmunstycke inbyggt i väggen. Man kan då endast ytterst måttligt rikta om det ganska dåliga flödet, med lilla spridningsvinkeln. Höjden är normalt i brösthöjd så man får huka sig och rotera runt för att kunna tvätta håret. Till dessa finns ett vridreglage som går från avstängt till kallt på och avslutas med varmt på. Regleringen mellan för kallt och för varmt har förbättringspotential.

När jag anlände till Auckland från stället jag blev vräkt så var det ännu väldigt kyligt för att vara inomhus. Någon paxfläkt var inte att tänka på. Här är det istället ett fönster som står halvöppet. Pga brist på uppvärmning är det en fuktighet som kryper innanför märg och ben. Fukt och mögelskador är alltid lätta att hitta var man än börjar leta. Jag förstår att det är något som gör att de här helt enkelt inte tycker det är något problem, för då hade det varit löst. Eller?

En förhållandevis annars vettig och reflekterande person här i Paparoa hade ganska nyligen bytt bil.  När jag frågade om bränsleförbrukningen på sitt nyinköp, en ganska liten japanare med rak treliters sexa så menade han att bilen inte är så törstig. Själv räknar jag förbrukning i volym per specificerad mätsträcka, såsom liter/mil. Han noterade kostnaden för att tanka upp då han åker ner till Auckland ToR i något ärende. Där hade han järnkoll mellan denna och tidigare bilar. Så främmande tankesätt för mig. Givetvis är det olika mycket ärenden han gör i Auckland, dvs körsträckan är inte fix. Dessutom lär bränslepriser ha ändrat sig genom åren. Mäta med två enheter som varierar. Jag tog bara det här som exempel där jag ser att logiska tankesättet i mitt tycke så många gånger haltar här på NZ. Det gör också reklamen väldigt rolig ibland. Man pratar ofta om petroliumdrivna respektive eldrivna fordon. Här säljs den en kedjedriven bil. Förvisso möjligt mha fussion av järnet i länkarna:-)

När jag väl varit här uppe i Paparoa i ett par veckor var det dags att rulla vidare till nya upptäckter. Vi har tittat nyfiket på Tauranga som möjlig stad att bo, men aldrig varit där. Saaben upplevdes inte lägre så stor när allt var packat.

Paparoa Motor Camp + Gary and Theresa

Det hann bli mörkt när jag kom fram. Ägarna till campinen var ett äldre par när jag och Katarina tältade där 2009. Damen ifråga var lika tjurig även denna gång, men tjurig på ett ärligt sätt. Hon sparar på leenden och grymtar över att det nu är sååå krångligt med att lägga in bokningarna i datorn. Det framkom senare att hennes son är programmerare och har säkert skapat verktyget som hjälp i all välmening.  Stugan var liten men helt underbar. Jag fick nu ett ställe med ett element som värmde.  Firade med att korka upp ett av mitt och Katarina favoritvin. Smakade ljuvligt men hade säkert varit än godare om det druckits ur vinglas och inte kåsa.

Varje morgon vaknade jag till fågelsång och bräkande får. Luften kändes ren och jag hade tillgång till fullutrustat kök, om än i något slitet utförande. 

Första gången på denna camping så var den mest bara en halvdant klippt gräsmatta med ett par sunkiga husvagnar. Minns att jag betalade det skrattretande låga priset 4 dollar per natt och fick gå in i deras hus och plocka ägg ur kylen. Men jag var inte ensam på Campingen. Med släpande steg kom någon ur en av husvagnarna och presenterade sig som Gary. Vi har sedan högst sporadiskt hållit kontakten genom åren. Sist jag mejlade honom var för mer än fem år sedan.

Jag åkte oannonserat till hans oansenliga hus dagen efter för att knacka på. En kvinna jag inte sett tidigare öppnar med tvekan dörren och undrade verkligen vad jag var för en. Funderade på om Gary bodde kvar, han kanske inte ens finns i livet, vem vet vad som kan hända på några år.

Gary är inne men sjuk och kan inte ta emot besök, sa kvinnan. Men hälsa från mig bara sa jag och hon stängde noggrant dörren framför näsan och låste innan hon gick iväg in. Sedan skrek Gary till, ANDERS! Han blev verkligen glad att se mig. Vi pratade lång stund och hans flickvän (om någon månad fru) hade hört allt om mig. Hon hade flyttat från Filipinerna till Nya Zealand för mängder av år sedan, och nu bodde hon här ute i ingenstans. Genast satte hon igång och lagade mat till oss och jag märkte snart att timmarna flög iväg tills den hann bli kväll.

Vi träffades många gånger där jag eller Theresa lagade mat. Det var härligt att ha någon att umgås med igen. Blir liksom lite tomt när det är fullmatat schema hemma med familj och jobb som går i ett, för att sedan ha som enda uppgift att söka jobb som knappt tycks finnas.

En kväll bjöd jag dem på Pizza nere på Hotel Paparoa. Vet inte varför det heter hotell, kanske har de ett rum? Pizzan var ingen gourmethistoria, men de hade Mac öl på tapp.

 

 

 

 

Gary ville visa mig kring lite i närområdet varpå vi packade in oss i lilla hyrbilen och njöt av utsikten längs vackra kusten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På Mangawhai taverna tog vi varsin god öl på tapp. De hade Little Creature, ett bryggeri söder om Perth i Australien som jag och Katarina besökte 2007. Då var det bara ett litet microbryggeri.

Tavernan var verkligen häftig att besöka. Det var högt i tak och man kände att den var byggd för länge sedan. På väggen hängde svartvita foton från tidigt 1900. Byggnaden hade inte ändrats mycket sedan dess.

Theresa bjöd på nya smaker för mig. En märklig fisk som heter Whitebeat rördes ner i röra med tomater, vårlök och mängder av vitlök, mm. Sedan panerades de och stektes. Blev smakrikt tillbehör till Nya Zealändska musslorna.

 

 

 

 

 

 

 

En dag var det extra festligt då de inhandlat ostron och mycket gott Nya Zealändskt vin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Något jag saknat i Sverige är billig fräsch färsk fisk. I deras kanske vanligaste butik, Pac´n save, finns det alltid färsk fisk. Den billigaste, Kahawai för 5Nzd = 30 sek kilot tillagade Theresa en kväll till oss. Var verkligen inget fel på den. Den brukar även finnas utfläkt och rökt för ca 70 sek kilot.

 

 

 

 

 

 

 

 

När det blev dags för mig att bjuda på mat så fick de smaka Svensk husmanskost, Afrikansk kycklinggryta, Thailänds röd curry i cocosmjölk och Mexikanskt.

 

 

 

 

 

 

Det är hög klass på kaffet hos fiken och prislappen är inte lika blodig som hemma. I jakten på wifi åkte jag till ganska närbeläget fik och gjorde servitrisen mycket nervös efter att ha parkerat koppen på datorn. Man är väl stadig på hand.

 

 

Ofta gjorde jag rejäl frukost som jag kunde stå mig på hela dagen. Härligt att sitta ute i vårvädret med alla dofter och läten.

 

 

 

På gården växte citrusfrukter av olika de slag.

 

 

 

 

 

 

På campingen finns även en lagerbladsbuske hög som ett träd.

 

 

 

 

 

 

 

En dryg kilometer från campingen börjar en kort vandringsled genom skogen där man kan se de berömda Kerri träden som kan bli både gamla och stora. Gångbron över sankmarken är byggd av kriminella som kan få jobba lite istället för att bara sitta i fängelse. Verkar som de gjort ett rejält bra jobb just här. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sweet town house

Första boendet för mig låg beläget i Norra Auckland och var bland det billigaste stället jag kunde finna, såvida jag inte önskade del i sovsal. Sweet town house lät gulligt och hade inbjudande bilder på hemsidan. Det kunde bara inte gå fel med att hitta dit när man kör efter GPS. Märkligt nog pekade den in i sörjan av hus och det blev till att gå runt till fots för hitta en sida som hade en liten, liten väg upp till något som just var ett litet hus. Min lilla hyrbil kunde med stånk och stön och yttersta tvekan ta sig upp för backen. Bilen skulle verkligen inte vara bredare för denna cykelstigsbreda infart. Mitt rum var även det litet och förutom Kinesiskan som äger huset fanns två andra rum som hyrdes ut. Med snabb kalkylering på huspriserna i området och den hyra jag betalar så insåg jag att hon behöver bara ha en gäst för att få räntan betald. Andra två rummen sköter amorteringarna. Jössenam, här i Auckland får man inte vara någon längre tid om man ska ha något kvar på kontot.

Övriga rum var mysigt inredda och ytorna väl nyttjade. När solen ligger på närmade sig temperaturen drägligt, annars var det fuktigt kallt i huset. Det gjorde att underställ och raggsockor kom väl till pass.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I mitt rum installerade jag Bitcoingrävare på min arbetsstation. Var så himla glad över att ha en lite äldre dator med dålig verkningsgrad när processor och graffakort fick gå på max nätterna igenom. Skulle huset haft någon typ av värmekälla (förutom spisen och min dator) kunde man tänka sig att ved skulle vara ett alternativ. När man går på gatorna känner man ofta doft av sur ved som brinner med tvekan. Vill man däremot ha torr ved så går det att inhandla kartongvis i livsmedelsbutiken. 

 

Förutom att det var kallt i huset så trivdes jag bra. Det fanns i sammanhanget bra wifi så jag kunde sitta och skriva jobbansökningar, för något jobb hade jag inte lyckats få.  Att vara utan jobb i detta läge var inte enligt plan. Jag hade tidigare haft flera intervjuer via Skype med det stora företaget Fisher & Paykel och skulle precis efter jetlaggen lagt sig besöka dem. Chefen hade uttryckt syftet var att träffa kollegerna och se lokalerna. Allt tydde på att det bara var att skriva på anställningskontraktet. Stämningen var dock lite spänd när jag fick träffa mina två kontakter. De berättade att ledningen nyligen dragit i handbromsen för deras avdelning med anställningsstopp på obestämd tid. Troligen skulle det dröja ända till nya året innan stoppet skulle hävas. Så nu var jag på andra sidan jorden med försiktigt grusade planer.

Därför var det trevligt att vara på ett boende där man kunde få lite social kontakt. Den tyska doktoranden och jag bestämde oss för att laga mat till oss alla en kväll. Han hade tidigare varit på bekants bröllop i Mexico och där träffat en Mexikanska som han efter några veckors chattande benämnde sin flickvän. Maten blev utmärkt och vi hade det trevligt denna kväll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då vardagen blir ganska monoton med att lägga ner sin själ i ansökningar till de ytterst få utannonserade tjänsterna kom mycket att handla om mat. Till en början upplevde jag den svindlande dyr, men kom efter hand fram till var man kunde handla för vettigare peng, samt njöt av att råvarorna har mycket hög klass.

Färsk lax från sydön med välsmakande broccoli och potatis.

 

 

 

 

 

Lammkorven är inte gratis men väldigt god. Steker man på de nyskördade citronerna och steker de än stund så blir de så goda.

Avokado kostar i butik 3,5 Nya Zeeländska dollar, men går att få för under dollar vid försäljningsställen några mil utanför Auckland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kväll varje vecka händer något i det urtråkiga parkeringshuset till köpcentrat. Mängder av säljare försöker bli av med kläder, krimskrams och råvaror. Ett sämre liveband och mängder av matställen gjorde detta till en smått absurd upplevelse. Både utställare och kunder var mest asiater.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I köpcentret finns även importör av Ikeamöbler. På de mest nedsatta produkterna närmade man sig dubbla ordinarie Ikeapriset. 

 

 

 

Efter en dryg vecka i Sweet Town House samlade värden oss i vardagsrummets soffa. Hon satt på stol mitt emot oss och jag hade ingen aning om vad som var i görning.

Vi har en tjuv bland oss, förtäljde hon med bestämd röst. Någon har tagit av ”min sylt” i kylskåpet samt även av varma pulverdrycken. Tyskan utbrast att det faktiskt står på hemsidan att man får ta te/kaffe och chocklad -dryck. Kinesiska värden mötte det med att det står fel på hemsidan. Därefter drog hon ut var och en av oss i köket. Frågan var rak och tydlig, -är det du som tagit av sylten. Jag hade så himla svårt att låta bli att fnissa över denna helt bisarra situation jag plötslig befann mig i.

Uppenbarligen var det ingen som tog på sig tjuveriet och vi gick alla till våra rum och sov. När jag vaknade var jag ensam i huset då de övriga alltid åker iväg ruskigt tidigt. Snart kom kinesiskan hem och förtäljde att huset inte är säkert, varpå hon bad mig att lämna stället så snart jag packat ihop mitt pick och pack. Det var första gången jag blivit frågad om jag är tjuv. Förhoppningsvis sista också. Plötsligt var det väldigt skönt att lämna surriga Auckland och den beska eftersmak detta ställe hade gett mig. Mindes tillbaka från första gången jag var på Nya Zealand. Det var 1996 och jag hade spenderat en hel vecka i Auckland för att hitta den motorcykel som skulle göra äventyret möjligt. När jag sedan lämnade Auckland så sattes kurs norrut med kartan nedpackad i väskan. Milen rullade och landskapet fick mig att bli helt tagen. När det väl började gå mot kväll i det då för mig helt nya land slog mig tanken att det nog skulle vara bra att hitta någonstans att sova. En sliten skylt med Paparoa Motor Camp var det som plötsligt dök upp mitt ute i ingenstans på landet. Det må vara upp och ner här, med Northland där det är som varmast. Men likt Norrland hemmavid så är det också väldigt öde och folktomt. Kanske ska jag nu även denna gång ta sikte mot Paparoa:s motorcamping. Känslan är densamma, ut från stad och mot lugnet i vacker natur. Det börjar skymma!

 

Mot New Zealand

Det är nu länge sedan jag begav mig till Nya Zealand och jag bannar mig själv att jag inte kunde ha skrivit några rader lite tidigare. In i det sista var jag osäker på hur mycket bagage jag skulle få ta med men med Staffans hjälp så fick jag bekräftat att det är hela 30kg som jag skulle få checka in. När jag sedan får ut boarding carden så står det en högst väsentligt lägre siffra på lappen. Som om det inte var nog, vår ”snälla” badrumsvåg hemma trodde jag hade precis 30kg, det trodde inte Kastrups bagagevåg. Plockade över så det precis vägde in på 30,4kg där tyngsta sakerna flyttades över till ryggan jag skulle ha till handbagage. Ryggan råkade visst krångla sig över 20kg varpå det blev en utmaning att bära den så den skulle se ut att vara lätt. När sedan min gigantväska blivit incheckad som skrymmande bagage njöt jag av god men inte alldeles gratis snabbmat nära gaten.

Jag var på rull, skulle man nästan kunna säga!

På flygplatsen i Kuala Lumpor var det flera timmar att slå ihjäl. Sämre flygplatser finns det verkligen och jag njöt av den fantastiska maten som var både kryddstark och fräsch. Vet inte hur de lyckats få den annars så mediokra franska ölen Kronenburg så god, för den var bubblig och hade faktiskt en aning färskölskänsla.

Väl på Aucklands flygplats övervägde jag att rulla stackars bagaget de två kilometrarna till där jag bokat hyrbil. Men med tanke på överlasten och skicket på gigantväskans hjul fick det bli en taxi. Bilen var litet och osmaklig, så som små hyrbilar ofta är. Den gjorde i alla fall jobbet då jag med bristfällig sömn kryssade mig på vänster sida genom undermåliga vägnätet i Auckland.

Vid ett par tillfällen funderade jag på hur jag tänkte när bokade boende på norra delen av stan och flygplatsen ligger i södra. Både bil och förare kom skönt nog fram utan bucklor.